Att inte drunkna i avgrunden och viljan att förändra framtiden idag.

Vissa texter är svårare att skriva än andra. Men vissa texter är också så mycket viktigare att skriva. Ända sedan jag varit liten har det varit viktigt att hjälpa människor, att stå på de utsattas sida och insikten att alla människor inte har samma förutsättningar som en själv. Sedan bilden på Alan Kurdi, död på en sandstrand i Medelhavet, har uppmärksamheten kring flyktingsituationen i världen totalt exploderat.

Det är med blandade känslor jag nu ser hur människor på diverse sätt samlar in pengar, anmäler sig till att bli flyktingguide eller startar upprop. Det finns en glädje och känsla av hoppfullhet att trots de rasistiska och högerextrema vindar som blåser så verkar medmänskligheten trots allt ge de mörka krafterna en rejäl match. Jag är glad över det starka engagemanget som nu verkar ha väckts till liv. Samtidigt kan jag inte undvika att känna frustration för att det tagit så lång tid. Flyktingsituationen i världen är inte något som hände när Alans död kablades ut, det har länge varit en av de värsta humanitära kriserna i vår tid och det värsta av allt är att vi låtit det fortsätta eskalera.

Jag läste nyligen Niklas Orrenius reportage Drömmen om Sverige igen och det är knappt att jag kunde läsa en mening utan att fälla en tår. Gråtande läser jag om alla dessa människor som i rosaskimrande ord beskriver Sverige som drömmarnas land. Där fred råder och barnen får gå i skola. Ett land som verkar förstått varför människor behöver beskydd. Och trots alla dessa vackra ord om vårt land kan jag inte sluta tänka på om det verkligen är så? Är vi verkligen ett land som öppnar upp våra hem och hjärtan för de som behöver det allra mest?

Kanske.

Hjälpaktioner, doneringar och politiska manifestationer pekar på det. Men alla dessa aktiviteter i sin ära, om vi verkligen vill förändra dagens situation räcker det inte att skänka kläder eller sms:a in pengar till Röda Korset. Det som behövs är en strukturell förändring i hur vi ser på asylrätten, migration och flyktingarnas situation.
Då måste vi förändra våra lagar och politiken.

För vad hjälper det med permanenta uppehållstillstånd om människor betalar med livet som insats för att nå vårt land? Det gör så ont att tänka på alla de människor som är fast i krigets Syrien och som skulle ge allt för att komma till skydd och säkerhet i Sverige men som inte har möjlighet. För att de inte har råd med smugglare. För att de fastnar i gränskontroller. För att de dör i Medelhavet, med drömmen om vårt land som sista tanke.

Jag hoppas, även om det är tragiskt att just det skulle fungera som utlösande katalysator, att Alans död väcker en ny medvetenhet och framförallt insikt om att något måste göras nu. Framförallt hoppas jag att människor förstår att det viktigaste de kan göra för att förändra den humanitära kris vi idag ser är att verka för politisk förändring. Ett första steg vore att påverka för säkra och lagliga vägar in i Europa. För någonstans handlar det om att ifrågasätta rimligheten i att människor som nyss flytt bomber, tortyr och förföljelse ska behandlas som kriminella när de är på väg därifrån.

Tack alla ni som engagerar er. Fortsätt med det. Men glöm aldrig att det är genom politiken vi förändrar. Oavsett hur viktigt ett matpaket eller läxhjälp är så förändrar det inte situationen på lång sikt. Och det är framtiden vi måste förändra. Helst redan idag.

Hej och tack!

Åh. Vissa städer kommer man verkligen minnas lite extra, och hjärtat kommer bulta lite hårdare när man tänker på staden. Så är det för mig med Kapstaden. Blev bokstavligt talat fångad av en stormvind. Ord kan nästan inte beskriva vilka underbara dagar denna staden levererat.

Extra kul var det att återförenas med några av mina favorit-tyskar. I onsdags kom de till Kapstaden och dagen efter åkte vi ut till vingårdarna. Och ja, tro det eller ej men vinprovning är hårt jobb. Det är nästintill att likna med ett marathon. Vi besökte vingårdar i Paarl, Stellenbosch och Franschoek. Bästa vinet var helt klart hos Beyerskloof, en Pinotage som satt som en smäck. Pinotage är för övrigt min favorit druva, och det är lite kul att just Pinotage är unikt för Sydafrika.

Utöver kopiösa mängder vin (tror vi provade runt 24 stycken olika viner…) så hade vi även en fantastisk lunch (med mer vin) och ostprovning. Oerhört oklart om jag mådde som en kung eller som skräp i slutet av dagen. Men en slutsats kan dras: Det är en fantastisk upplevelse. Gör’t!

Vi hann även med lite marknader, middagar och många koppar kaffe under helgen. Jag har antagligen slagit världsrekord i antal ställen och koppar kaffe en normalt funtad människa hinner avverka under loppet av drygt en vecka.

Favoriten är given: Bean There, Wale Street. Häftig lokal, fantastisk atmosfär och allt kaffe är (utöver väldigt gott) Fairtrade. Hade jag bott i Kapstaden hade jag antagligen sprungit in här var och varannan dag.

Trevligt morgonställe hittar man även på Kloof Street och Yourstruly. Granne med mitt boende har flertalet koppar kaffe avverkats här. Gillade även Shift i Greenpoint samt Skinny Legs & All på Loop Street. Finns fortfarande en del ställen jag vill besöka, så jag antar att jag får komma tillbaka inom en snar framtid.

Slutligen, hade antagligen världens bästa dag igår. Hyrde en bil och cruisade runt. Har sällan haft så roligt i mitt liv. Första stoppet blev Stellenbosch. Naturen i hela vinregionen är oslagbart. Bergen som tornar upp sig är utom denna värld. Sedan fortsatte jag ner till Simon’s Town och körde hela Chapman’s Peak. Jösses, vilken väg att färdas längs. Till vänster har man havet (som känns oöndligt) och till höger omsluter bergen en. Det är en mäktig känsla att rulla upp och ner för dessa serpentinvägar. Stopp gjordes i både Hout Bay och Camps Bay.

Min sista destination var Lion’s Head och Signal Hill. Ord kommer aldrig kunna beskriva hur sagolikt vackert det är. Tänk att kunna stå upp på ett berg och i princip se en hel stad, dess hav och omslutande berg? Det är once in a lifetime över det hela. Ögonblick likt detta är sådant man kan leva en hel livstid på.

Att hyra en bil i Kapstaden ger helt andra möjligheter. Visserligen funkar kollektivtrafiken relativt bra här jämfört med andra delar av landet men det är fortfarande mekigt att ta sig till ställen som Camps Bay och Stellenbosch utan bil. Och dessutom, bilen här är inte enbart ett färdmedel utan en del av upplevelsen eftersom vissa vägar här är helt oslagbart vackra.

Svårt att förstå att jag i eftermiddag kommer sitta på ett plan hem. Bittersweet är väl dagens ord. Det finns ju helt klart saker jag ser fram emot hemma i Sverige. Det är bara väldigt mycket som man vant sig vid här i Sydafrika, och som kommer vara svårt att lämna. Men som Nelly Furtado en gång sjöng: All good things come to an end.

Kapstaden – kärlek vid första ögonkastet

Om mindre än en vecka är jag åter på svensk mark men just nu njuter jag av lite semester innan verkligheten väntar igen. Jag har det faktiskt oförskämt bra här i Kapstaden. Återigen, när man inte trodde detta land kunde bli ännu vackrare eller bättre så överträffar det alla förväntningar. Vissa städer tar en med storm från början och precis så var det med Kapstaden. När jag hoppade in i min Uber på väg till mitt första boende, i Observatory, så var det nästintill magiskt. Kan ni tänka er att färdas genom en stad som är omringad av berg, hav och palmer? Det är nästan surrealistiskt för det är så vackert och det enda man vill är att tiden saktar in så att man kan spara varenda ögonblick.

Observatory är verkligen ett härligt område att bo i med många restauranger, kaféer och barer. När jag kom i lördags traskade jag direkt till Woodstock och deras lördagsmarknad där. Som vanligt är marknader i Sydafrika ett överflöd av mat, dryck och urbana storstadsbor. Trendkänslan är hög och det är mer fashion week än marknad över det hela. Himla trevligt är det i alla fall.

Söndagen tillbringades ute i Kalk Bay. Tog tåget ut, vilket kan vara något av det bästa jag gjort. Så fantastiskt vackert att färdas längs med kustlinjen, och vara omringad av både berg och hav. Kalk Bay är en himla mysig liten ort, med många små butiker och restauranger. Och givetvis hamnen, en riktig höjdpunkt, där man kan se fiskebåtarna komma in med färsk fångst samtidigt som piren är överflockad av fiskare. Det var en riktig femplus-dag när man bara njuter av livet och tar varje minut som den kommer.

Jag har även haft chansen att utforska Bo-Kaap, Waterfront och gatorna längs Long Street lite också. Idag flyttade jag vidare till nytt boende, denna gång i Greenpoint. Det är ganska kul att få upptäcka och leva i olika delar av staden. Tog en riktig långpromenad idag, från Seapoint ändå ner till Waterfront. Havet och kustlinjen här är verkligen fantastisk och idag var vågorna riktigt mäktiga. Det är med andra ord inget mer än en fröjd att få njuta av allt vad Kapstaden har att erbjuda, och jag förstår nu varför så många människor verkar förälska sig i staden. Det är nämligen oerhört svårt att inte göra det.

Johannesburg – ett måste i Sydafrika!

Okej, så befinner mig i skrivande stund visserligen i Kapstaden men måste bara dela med mig lite om mina intryck och reflektioner från Johannesburg och framförallt Soweto.

Vilka dagar jag hade i Soweto. Det känns verkligen som en förmån att fått uppleva den plats som på så många sätt symboliserar hjärtat av frihetsrörelsen under kampen mot apartheid. Tänk att idag, så många år senare, gå på samma gator som Anton Lemebe, Desmund Tutu, Nelson Mandela, Walter Sisulu och Winnie Mandela. Det är inte utan att en nästan får gåshud. Därför var det såklart extra fint och stort att få delta i minnescermonin av Soweto-upploppet 1976, då de unga i Soweto protesterade mot det orättvisa utbildningssystemet och tragiskt nog fick sätta livet till. Än idag är det svårt att förstå hur den sydafrikanska polisen så brutalt kunde skjuta mot barn och ungdomar, vars enda brott var att de föddes in i ett djupt orättvist och diskriminerande system. Ett system där färgen på deras hud, inte deras individuella egenskaper, avgjorde deras möjligheter till en framtid.

Det var mäktigt att gå med i marschen där tusentals Soweto-bor deltog för att visa sitt stöd för det som generationen 1976 offrade, för att dagens och framtida generationer skulle få åtnjuta frihet, demokrati och rättvisa. Men det största av allt är kanske inte vad som hände 1976 utan det faktum att det som händer nu 2015, är möjligt. Att sydafrikaner idag kan gå ut på gatorna och öppet manifestera sina politiska åsikter. Att sydafrikaner idag har en konstitution som inte gör skillnad på människor baserat på deras hudfärg. Att sydafrikaner idag kan leva i fred, sida vid sida, utan att förgöra varandra inifrån. Sydafrika är ett land med många utmaningar men det är viktigt, i alla diskussioner om problem, att påminnas om att 20 år är en relativt kort period när det kommer till att utveckla en demokrati.

När det gäller Johannesburg i övrigt har jag bara gott att säga om staden. Jag bodde i maboneng, ett ganksa hippt och up-and-coming område. Jag hängde på diverse härliga kaféer och restauranger, en höjdpunkt är givetvis Market on Main på söndagar. Ett annat favvoområde var Braamfontein, här hittar man en uppsjö av sköna caféer med riktigt bra kaffe. Bäst kaffe serverar Post, och även fantastiska mackor (testa gorgonzola och päron!). Två andra trevliga ställen är Father (orimligt hipster men gott kaffe och snyggt minimalistiskt, perfekt för people-watching) och Doubleshot.

Det är även i Braamfontein klubbar som Kitcheners och Great Dane återfinns. Kitcherners levererar en av de äldsta lokalerna i Johannesburg, och är både en bar och klubb på samma gång. Väldigt snyggt och häftig atmosfär. Great Dane bjöd när jag var där på härlig nostalgimusik á la 90-tal och har en riktigt schyst innergård att hänga i när en behöver paus i dansandet.

Vill man gå på marknad rekommenderas varmt Neighbourgoods Market på lördagar. Kan vara ca det hippaste jag upplevt men en fantastisk marknad på alla sätt. Matkoma är antagligen mer regel än undantag här och att tillbringa en lördag med att sippa drinkar från hustak med utsikt över Johannesburg är inte helt fel.

Slutligen, åker ni till Sydafrika så se till att uppleva Johannesburg! Man går miste om så mycket om man låter diverse myter och rädslor kring stadens rykte ta överhand. Det är en av de coolaste storstadsupplevelser jag haft hittills.

Bye bye PE!

Yesterday marked the last day in Port Elizabeth for me. What a strange feeling to pack up everything that’s been your life for almost half a year and say goodbye to the people you’ve grown so used to always have around. To say that I’m grateful for the last couple of months would be an understatement. I think I always will look back to this time and remember it as one of the best experiences in my life.

Ever since I was a kid I’ve dreamt about studying abroad, and for a long time it was U.S that was the goal. But I think I realised that I wanted to go to a place that is something entirely else than Europe and the Western world. South Africa not only have an amazing history but it is one of the most beautiful countries I’ve ever been to. And yes, a lot of things here are different but my time here also further strengthen how in the end we all just are ordinary human beings, who happens to live in different places in the world.

But back to Port Elizabeth. It’s weird to after all this time finally feel like it actually grew to be my second home. In the beginning I can’t say I was that in love with the city. It wasn’t bad or anything, it was just very small and not super much going on. But like every city that you get to know deeper you start to discover the hidden treasures and appreciate the small things. Like the few but very good coffee places. For example my favourites Urban Express in Walmer and Vovo Telo at Stanley Street.

Port Elizabeth have given me so many good things to remember but the most valuable thing will always be the incredible people I’ve got to know. Really, it is a strange situation when you in the start of a semester gather a bunch of international students from all around the world (well, U.S and Germany at least) and suddenly these people are supposed to live and hang out together for half a year. They might have nothing in common but everyone have to make a new life in this new environment. The really cool thing is that you will form a bond to some people that might last for a lifetime.

It was quite surrealistic to say goodbye to everyone yesterday. Some I might see again but some will only be present through Facebook, What’s App and other parts of social media. I know all students always say that they’re gonna stay in touch but I do hope I will actually manage to do that with some of the great people I’ve met here.

Now I’m gonna explore Cape Town before Sweden waits for me. Wow, what a weird feeling to be back in less than two weeks. The fact that it is summer in Sweden is at least something to be happy about. It’s all about the small things in life.

Soweto – i Mandelas fotspår

Kan ni förstå att jag i skrivande stund befinner mig i Orlando West, Nelson Mandelas gamla hemtrakter? Efter några dagar i Johannesburgs pulserande innerstad var det dags att fortsätta vidare. Soweto, givetvis omtalad och mytomspunnen på många sätt. Resan mellan Park Station i J-Burgs citykärna ut till Phomoleng Station i Soweto är en resa mellan två världar. Det är en klassresa utav enorma mått och när jag satt på tåget ut kunde jag inte låta bli att notera den fattigdom och ojämlikhet som i Johannesburg är mer tydlig än någon annanstans i Sydafrika (troligen). Från att ha bott i ett av Johannesburgs hippaste kvarter, Maboneng, bor jag nu i ett av stadens fattigare delar.

Det brister lite i hjärtat för varje arbetslös människa man ser, för varje sysslolös ungdom och för varje person som kommer upp och ber om mat eller pengar. Det är på många sätt oerhört olustigt att själv komma från en position där pengar visserligen inte växer på träd men där den där ständiga oron för att ha mat på bordet eller vilken framtid som väntar inte är konstant närvarande. Givetvis har vi vår beskärda del av problem men att befinna sig i Johannesburg ger verkligen perspektiv på livet, och även om jag sett fattigdom, ojämlikhet och hårda livsöden tidigare så har det aldrig varit lika närvarande som under min vistelse här i J-burg. 

Hur är då Soweto? Well, det är precis lika fantastiskt som man kan anta. För även om det finns många svårigheter här så finns det också en gemenskap och vänlighet utöver det vanliga. Det kan låta som en klyscha men Soweto är ett levande bevis på människans storhet och förmåga att överkomma även det svåraste. Det jag hittills sett är så vackert, på ett sorgset sätt. För livet som människorna lever här symboliserar hur även det som kan uppfattas som trasigt och ruffigt kan vara så oerhört vackert. Det jag ser i människor omkring här är inte kriminalitet eller våld, det är en enorm kämpaglöd och livsglädje.

Imorgon kommer jag förhoppningsvis få mer insyn i livet här i Soweto då jag ska upptäcka området per cykel. Men redan nu kan jag få gåshud när jag tänker på det faktum att Mandela hade sin bas här ett tag, eller när jag påminns om de kamper som utfördes på Sowetos gator. För jämlikhet. För frihet. För demokrati. För rätten att inte bli bedömd utifrån sin hudfärg utan sin person.

16 Juni är helgdag i Sydafrika då det var då upploppen i Soweto skedde och alltför många fick sätta livet till för apartheid-regimens repressalier. Jag kommer fortfarande befinna mig här och tydligen kommer mycket att hända för att minnas och hedra den kamp som utkämpades.

Tentatider

Yes, en sliten klyscha är det men tiden rinner verkligen iväg så himla fort härnere. Nu är vi mitt uppe i sluttentor men innan vi vet ordet så sitter vi alla på olika plan till det där stället vi kallar hem. Det är märkligt egentligen, hur vad som är hemma kan variera och förändras över tid. Nu känns Port Elizabeth, med studenter från hela världen, som en del av mitt hem. Och jag gissar att det alltid kommer vara så, för helt plötsligt finns det människor man kommit väldigt nära utspridda över flertalet kontinenter.

Men ja. Tillbaka till nutiden och vad som händer. En del pluggande föregår men också den där lite bittersöta känslan där allt som sker kan vara sista gången, och därför gäller det att göra det mesta utav tiden som är kvar. Jag försöker leva i nuet, göra så mycket jag kan och umgås med de jag gillar. Idag var vi iväg på en riktigt trevlig matmarknad, The Valley Market. Älskar verkligen marknader där man kan hänga både ute och inne, där det finns både mat och delikatesser och där det mesta är organiskt, fräscht och närproducerat.

Ikväll är planen att se Champions League-finalen på Beer Yard, ett schysst ölställe i Richmond Hill. Imorgon vill jag ta en sista sväng förbi söndagsmarknaden och kvällen lämnar vi oplanerad. Jag är också i full fart med att planera mina vistelser i Johannesburg och Kapstaden. Ser verkligen fram emot att upptäcka båda städerna, och framförallt besöka härliga kaféer och ölställen. Nu ska jag försöka klämma in lite nationalekonomi innan det är helg på riktigt.

Over and out!

Minisemester till Lesotho och Drakensberg.

När man inte trodde att livet kunde bli bättre så fortsätter det att överträffa ens vildaste fantasier och förväntningar. Med uppsatser inlämnade, test skrivna och föreläsningar färdiga bestämde vi oss för att det inte var någon ide att stanna i Port Elizabeth och fördriva tid. Under en vecka åkte vi genom Lesotho och Drakensberg, två så oerhört vackra platser att det knappast går att beskriva.

Det går inte att förklara känslan av att tillbringa timmar med att färdas igenom Sydafrikas landskap. Du får en känsla för hur vardagslivet ser ut, små byar varvas med vibrerande städer och för varje kilometer finns det något som drar till sig din uppmärksamhet. En höjdpunkt under resan var helt klart att passera in i Lesotho och se landets mäktiga landskap breda ut sig. Landet består till stor del av oändligt många berg och dalar. Det är ett, på många sätt, fattigt land där stora delar av befolkningen bor i små byar och överlever genom att vara självförsörjande.

Det finns naturligtvis inget värt att hylla i det faktum att många människor i Lesotho fortfarande lever utan elektricitet, rinnande vatten och möjligheter till utbildning och jobb. Men däremot är sättet hur naturen och landskapen är omhändertagna något att imponeras och beundras av. Det finns en känsla av orördhet och stillhet i Lesotho som jag upplevt på oerhört få ställen runtom i världen.

Att Drakensberg är en av mina favoritställen i Sydafrika vore ett understatement. En fullkomlig oas i detta vidsträckta land. Många bosätter sig i Spanien eller Thailand när de går i pension men jag tänker att Drakensberg hade varit ett ganska så schysst ställe att slå ner sina pålar. Vad mer behöver en än naturen och tid?

Denna minisemester var precis vad jag behövde innan det är dags att ta tag i sluttentor!

Long walk to freedom

Det är ganska enkelt att glömma hur mycket som faktiskt skett i Sydafrika, på drygt 20 år. Hur långt landet kommit och när man idag reser runt kan man knappast förstå att för inte så länge sedan var strukturell diskriminering och rasism inte bara öppet utan lagligt. Givetvis finns mycket kvar att göra men ibland krävs det också att en stannar upp och inser hur viktigt och stort det är att landet idag är en demokratisk republik.

Häromdagen såg jag filmen Long Walk to Freedom. Det var på tiden kan man säga. Och filmen var precis så viktig, berörande och stark som en hade kunnat förvänta sig i en filmatisering av årtal av förtryck. Det är så viktigt att vi fortsätter hålla historien levande genom att prata om det. För om vi inte kan förstå vår historia, hur ska vi då förstå hur vi formar vår framtid?

Det finns givetvis så mycket som får en att vilja göra något, vad som helst egentligen, för att förhindra det som hände under apartheid, men också för hur världen ser ut idag. En hade kunnat tro att århundraden av hat, förtryck och diskriminering som vi människor orsakat varandra skulle lärt oss att det aldrig kan vara lösningen på våra problem. Men dessvärre fortsätter vi upprepa våra egna misstag. Det, om något, är vad vi måste kämpa emot.

Just nu läser jag även Mandelas bok, som filmen är baserad på. Och det är verkligen något helt annat att läsa om hans innersta tankar och liv, från födsel till 27 långa år i fängelse. Men det är inte bara Mandelas liv som är fängslande utan även hans fru, Winnie, och deras barn. Det är då man förstår exakt vilka uppoffringar människor varje dag tvingas göra i hopp om en bättre värld. Kan ni tänka er att vara åtskild från dem du älskar i nästan tre decennier? Att brottet du begått är att kämpa för det du tror på. Det är nästan omänskligt att försöka tänka sig in i hur det var för många människor under apartheid och det får en verkligen att inse exakt hur privilegierad många av oss är. Därför är samhällsengagemang det minsta var och en av oss kan bidra med.

Så, samtidigt som jag förstår hur min generation både i Sverige och här i Sydafrika har rätt att kräva mer och bättre än tidigare generationer fått så måste rättigheterna komma med en känsla av skyldighet att bidra till ett bättre samhälle. Ser du en orättvisa, försök förändra den. Precis så enkelt och svårt är det. Var den förändring du vill se kanske är den mest slitna klyschan någonsin, men den lyckas också pricka in vad världen behöver mer av.

Har du ännu inte sett Long Walk to Freedom rekommenderas det starkt. Idris Elba och Naomie Harris är riktigt bra och filmen i sin helhet ger en bra känsla av 1900-talets Sydafrika. Sedan är ju boken desto bättre då Mandela verkligen beskriver sitt liv och omgivning med knivskarp precision.

Att leva drömmen. Varje dag.

Svårt att förstå att det redan är maj och att min vistelse i Port Elizabeth faktiskt närmar sig ett slut. Oerhört mycket blandade känslor inför det. Att studera utomlands har varit en dröm sedan jag var liten och efter flera månader som utbytesstudent kan jag konstatera att det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Det har varit en sådan förmån att få uppleva och lära känna ett nytt land, en annan kultur och människor från hela världen.

Samtidigt finns det så mycket hemma i Sverige som jag ser fram emot när jag kommer tillbaka. Jag ser fram emot att komma tillbaka till politiken, något jag saknat oerhört mycket härnere även om jag tack vara mina kurser i statsvetenskap får en del politiska diskussioner. Jag ser fram emot att äntligen bli färdig i mina studier. Jag ser fram emot att förhoppningsvis ha möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden.

Vad är senaste nytt härnere då? Well, haft en hel det att stå i gällande studier. Tentor och inlämningar i båda mina stats-kurser. Men nu lugnar det äntligen ner sig innan det börjar med sluttentor i juni. Jag har hunnit med ett besök på ett nytt favoritställe i stan, Urban Express. Riktigt, riktigt god Americano och en urban vibe vilket jag älskar. Även upptäckt lite fler delar av Port Elizabeth. Förra helgen tog vi en dagstur till Sardinia Bay, ett stort naturreservat som ligger ca 20 min från vårt boende. Sardinia Bay består även av gigantiska sanddynor vilket är hur vackert som helst. Det är verkligen ett sant privilegium att bo i detta vackra land.

Nu ska jag försöka fortsätta streama kvartsfinalen mellan Tre Kronor – Ryssland. Håller tummarna på att wifi är med mig ikväll och stöttar en svensk seger!